MadAboutDogs

Min kompis F har två döttrar; K 2 1/2 år och S 8 mån. K har alltid älskat Millie och de har alltid kommit väldigt bra överens. K fick även en gossehund av oss som hon har med sej till dagis och sover med mitt på dan. S tittar mest storögt på Millie när vi kommer och hälsar på.

För ett tag sen var Millie och jag med och hämtade K på dagis. Vi stannade utanför grinden eftersom alla dagisbarnen och "fröknarna" var ute på gården. Jag såg att två av tjejerna som jobbade där stod och tittade på Millie med ogilladen blickar och tisslade och tasslade. Men sånt händer varje dag när man har en blodtörstig kamphund så jag tänkte inte mer på det.

Någon vecka efter det här var Millie och jag hemma hos F när K kom hem från dagis. Millie går glatt fram för att hälsa var på K gallskriker "neeej hunden biter" blir jätte rädd och springer iväg. Sen tog det tid innan K vågade hälsa på Millie igen. Idag var vi där igen och hälsade på. Så fort Millie kommer nära K säger hon "aj" och när man frågar vad som hände svarar hon "hunden biter".

Eftersom Millie är den enda hunden K träffar har jag svårt att se att det här kommer någon annan stans ifrån än hennes trångsynta j*vla dagisfröknar. Vi har frågat om de pratar om hundar på dagis, och hon svarade "ja" men tösabiten är så lite så hon kan ju inte återberätta nått.

Millie har svamp i alla fyra tassarna så det är Malaseb-tvätt varje dag. Dötrist att sitta och vänta med tvåliga tassar tycker både hon och jag, så idag körde vi platsliggning i badrummet med haken i backen och en massa störning från matte. Två flugor i en smäll



-

Idag kom Milos nya matte och husse och hämtade den lille prinsen. Hemresan har gått bra och Milo visste direkt vilken dörr som var hans. Jag har redan fått en hälsning, och det är nog tur för det känns lite tomt både i soffan och i hjärtat. Men men grisen är tillbaks där hon hör hemma och jag är säker på att Milo kommer få det väldigt bra hos sin nya familj.

Tack M & M för att ni tar er an den här underbara lille hunden!

-

Vid ett möte går två hundar vanligtvis inte rakt emot varandra. Men eftersom majoriteten av hundägare använder koppel (som tur är) tvingas våra hundar att mötas onaturligt nära på smala trottoarer och gångvägar. Som tur 
är finns det ju en uppsjö av andra lugnande signaler som våra fyr-benta fredsmäklare kan använda, men det är nog ingen som är så tydlig som riktning och avstånd. 

Millie är väldigt förtjust i att gå i båge och jag hjälper henne på alla sätt jag kan genom att kasta mej ut i vägen, upp på snödrivor och ut i rännstenen. Vad gör man inte för sin lilla gris!

Milo är duktig på att öka avståndet till det som är läskigt. Det kan vara en man somm sparkar på en garageport eller en fotoprojektor som skickar upp stora bilder på ett skyltfönster precis när den lille prinsen går förbi. När han har reglerat avståndet till ett som passar honom, tar han en paus, analyserar situationen och väljer sen om det var något att hetsa upp sej över. Smart hund med andra ord.  

Om din hund vill gå i en båge när ni möter ett annat ekipage så låt den göra det! Om du har en hund som har svårigheter i möten; använd avståndet och er riktning för att lugna ner situationen. Har du en hund som alltid triggar andra hundar i möten så tänk på hur din hund löser mötena. Går han rakt emot med spänd hållning? Då är det upp till dej att lära din vovve lite hyffs.
När en hund möter en annan hund som är rädd eller osäker så kan hunden gå i en båge för att lugna den andre. Men det dina i kråksången är att du kan använda den här signalen när du närmar dig en främmande hund eller en hund som är rädd eller osäker. 

Är de inte fantastiska våra lurviga vänner!

Jag var på en roligt möte igår och träffade en bekant som aldrig har varit speciellt förtjust i hundar. Nu har hon börjat bli lite nyfiken, mest pga att flera i hennes umgängeskrets har skaffat hund tror jag. Nivån på hur väluppfostrade (i brist på bättre ord) hundar är varierar ju som sagt en hel del så hon vände sej till mej och frågade "men hur gör man då för att få en trevlig hund?".

Hur förklarar man det på ett lättbegripligt sätt för någon vars hunderfarenhet sträcker sej till att ha hängt med kompisens vovve och sett någon snutt av C. M. på TV? Ska man börja med uppfödarens ansvar, vikten av Mh, hälsokoller, uppväxtmiljö, genetik osv.? Eller är det socialiseringsperioden, miljöträning, träningsmetoder och trender som är det viktiga?

Jag gjorde det enkelt för mej och sa "En hund gör alltid det som lönar sej för den. Med lite planering för hur man vill att hunden ska funka i framtiden och positiv förstärkning som grund i uppfostran kommer man långt".
Om det ändå vore så enkelt =)

-

Eftersom Milos förra familj har lyckats göra honom väldigt rädd om sina tassar får vi börja om med kloklippnings träningen. Jag får lyfta och titta på tassarna, men aboslut inte om jag har något i handen samtidigt.
För kloklippning tror jag inte att det finns något som slår klassisk betingning/desensitisering.

Så här hade jag tänk göra: 
1. Presentera klotången - ge godis - ta bort klotången. Upprepa tills Milo ÄLSKAR klotången.
2. Lyft på en tass när klotången ligger framme - ge godis - släpp ner tassen. Drar han åt sej tassen = inget godis. Tasspill med klotången framme = godis. Upprepa tills Milo tycker att det är härligt med tasspill trots klotång.
3. Gå vidare till att pilla/knacka på klorna med klotången. Öka i så små steg att Milo hela tiden känner "härligt att hon pillar klorna, snart blir det godis!"
4. Slutsteget blir sen att alternera mellan att klippa liiite lite och pilla.

Jag kan tänka mej att det är bäst för vissa hundar att ha godiset synligt för att sen få ett "varsågod" i rätt ögonblick. Men eftersom Milo är galen i mat får vi se vilket som blir enklast för oss.

Träningen startar så fort han slutar ligga och sova med huvudet på kudden i soffan.

Det är viktigt med en grymt bra klotång!


-

Jag har tidigare jobbar för föreningen Hundar Utan Hem och hade då hand om hunden Milos väl och ve. Han bodde länge i jourhem hos min bror och kändes verkligen som en del av familjen. När jag sen hittade "rätt" hem åt honom kändes det underbart att få ge den här fantastiska hunden chansen till ett bra liv. Tyvärr blev jag grundlurad av den nya familjen och Milo är nu tillbaks hos föreningen och bor hos mej i jourhem. 
 
Jag upplever det som att hans förra hem inte har tränat med speciellt vänliga metoder, mycket av det vi hade jobbat med är nu bortblåst och hans förtroende för människor är skadat. Men han är smart och lättlärd som få så vi ska nog få rätsida på det som är svårt. Åt Milo önskar jag ett träningsintresserat hem som tränar med positiv förstärkning och ger honom den chans att va den fantastiska hund han är.

-